WILMA
En liten rubrik.
Wilma är en dvärgschnauzern
Ursprunget till dvärgschnauzern anses vara mellanschnauzern och den är liksom denna från början en tysk ras. Den användes ursprungligen till att jaga råttor i äldre tiders byar och städer. Det gör att den fortfarande är en av de få raser som kan fånga byten eller leksaker med tassarna och det är också förklaringen till att den var kuperad både fram och bak; råttorna kunde ju annars angripa svansen och öronen.
Att ha dvärgschnauzer
Dvärgschnauzern är en mycket anpassningsbar hund. Den tycker om att vara aktiv och gillar alla former av lek. Det är nästan omöjligt att trötta ut en dvärgschnauzer, den är mycket konditionsstark och livlig när den är ute, men i gengäld lugn inomhus. Den uppskattar också träning som agility eller någon av bruksgrenarna. Men trivs lika bra med soffmys och vanliga promenader.
Dvärgschnauzern är klok, orädd, uthållig, läraktig och vaksam. Epitetet ”stor hund i litet format” har sin grund i det intelligenta och tuffa, men godmodiga temperamentet. Ett rastypiskt drag, gemensamt för alla schnauzer/pinschervarianterna, är en avvaktande hållning gentemot främlingar. Det är inte en hund som reservationslöst och ögonblickligen accepterar vem som helst – den vill själv bilda sig en uppfattning om personen. Detta får dock inte förväxlas med rädsla för främlingar.
Fyra färger
Dvärgschnauzern finns i fyra färgvarianter: svart, peppar och salt, svart och silver samt vit. Peppar och salt har täckhår som är trefärgat bandat mörkt-ljust-mörkt, vilket ger hunden ett gråmelerat intryck, med nyanser från silvergrått till mörkt järngrått. Svart och silver är en i huvudsak svart hund med silverfärgade (ofta vita) tecken över bl.a. skägget och delar av benen. Under de senaste åren har omkring 700 dvärgschnauzer registrerats årligen. Vanligast är peppar och salt- och svart och silverfärgerna. Antalet vita dvärgschnauzrar är mycket litet, då färgen är relativt ny i Sverige.
Exteriör
Till exteriören skall dvärgschnauzern vara en exakt förminskning av mellanschnauzern, utan att ha karaktär av dvärghund. Det innebär att den skall vara kvadratiskt byggd med god resning. Mankhöjden skall vara 30-35 cm. En dvärgschnauzer skall ge ett torrt och stramt intryck. Pälsen skall vara strävhårig. Den skall vara mycket tät och sträv och bestå av en värmande underull och ett inte för kort vatten- och smutsavvisande täckhår. Täckhåret skall vara strävt, men inte borstigt eller vågigt. Typiskt är också ett skägg och buskiga ögonbryn.
Pälsvård
Dvärgschnauzern är en s.k. trimras. Det betyder att man 3-4 gånger om året drar bort den gamla, döda pälsen. Det är smärtfritt för hundarna och har en mycket stor fördel: mellan trimningarna fäller hundarna inte alls. Man märker att det är dags att trimma på att hunden blir långhårig och att det är mycket lätt att dra bort testar av pälsen. Många lämnar in sina hundar för trimning, men det är ganska lätt att lära sig sköta pälsvården själv. Och man bör inte klippa pälsen; då den inte avvisar smuts på normalt sätt. I övrigt är pälsvården ganska okomplicerad. Det räcker med att kamma hunden då och då och att hålla koll på om det uppstår tovor någonstans (oftast på benen och i armvecken). På grund av den tåliga pälsen behöver badning inte ske särskilt ofta, om inte hunden har smutsat ned sig på något sätt.
Ursprunget till dvärgschnauzern anses vara mellanschnauzern och den är liksom denna från början en tysk ras. Den användes ursprungligen till att jaga råttor i äldre tiders byar och städer. Det gör att den fortfarande är en av de få raser som kan fånga byten eller leksaker med tassarna och det är också förklaringen till att den var kuperad både fram och bak; råttorna kunde ju annars angripa svansen och öronen.
Att ha dvärgschnauzer
Dvärgschnauzern är en mycket anpassningsbar hund. Den tycker om att vara aktiv och gillar alla former av lek. Det är nästan omöjligt att trötta ut en dvärgschnauzer, den är mycket konditionsstark och livlig när den är ute, men i gengäld lugn inomhus. Den uppskattar också träning som agility eller någon av bruksgrenarna. Men trivs lika bra med soffmys och vanliga promenader.
Dvärgschnauzern är klok, orädd, uthållig, läraktig och vaksam. Epitetet ”stor hund i litet format” har sin grund i det intelligenta och tuffa, men godmodiga temperamentet. Ett rastypiskt drag, gemensamt för alla schnauzer/pinschervarianterna, är en avvaktande hållning gentemot främlingar. Det är inte en hund som reservationslöst och ögonblickligen accepterar vem som helst – den vill själv bilda sig en uppfattning om personen. Detta får dock inte förväxlas med rädsla för främlingar.
Fyra färger
Dvärgschnauzern finns i fyra färgvarianter: svart, peppar och salt, svart och silver samt vit. Peppar och salt har täckhår som är trefärgat bandat mörkt-ljust-mörkt, vilket ger hunden ett gråmelerat intryck, med nyanser från silvergrått till mörkt järngrått. Svart och silver är en i huvudsak svart hund med silverfärgade (ofta vita) tecken över bl.a. skägget och delar av benen. Under de senaste åren har omkring 700 dvärgschnauzer registrerats årligen. Vanligast är peppar och salt- och svart och silverfärgerna. Antalet vita dvärgschnauzrar är mycket litet, då färgen är relativt ny i Sverige.
Exteriör
Till exteriören skall dvärgschnauzern vara en exakt förminskning av mellanschnauzern, utan att ha karaktär av dvärghund. Det innebär att den skall vara kvadratiskt byggd med god resning. Mankhöjden skall vara 30-35 cm. En dvärgschnauzer skall ge ett torrt och stramt intryck. Pälsen skall vara strävhårig. Den skall vara mycket tät och sträv och bestå av en värmande underull och ett inte för kort vatten- och smutsavvisande täckhår. Täckhåret skall vara strävt, men inte borstigt eller vågigt. Typiskt är också ett skägg och buskiga ögonbryn.
Pälsvård
Dvärgschnauzern är en s.k. trimras. Det betyder att man 3-4 gånger om året drar bort den gamla, döda pälsen. Det är smärtfritt för hundarna och har en mycket stor fördel: mellan trimningarna fäller hundarna inte alls. Man märker att det är dags att trimma på att hunden blir långhårig och att det är mycket lätt att dra bort testar av pälsen. Många lämnar in sina hundar för trimning, men det är ganska lätt att lära sig sköta pälsvården själv. Och man bör inte klippa pälsen; då den inte avvisar smuts på normalt sätt. I övrigt är pälsvården ganska okomplicerad. Det räcker med att kamma hunden då och då och att hålla koll på om det uppstår tovor någonstans (oftast på benen och i armvecken). På grund av den tåliga pälsen behöver badning inte ske särskilt ofta, om inte hunden har smutsat ned sig på något sätt.
Wilmas nya bilder
